YES SHE CAN: Fotboll över gränserna – Seminarium med Cecilia Andrén Nyström

 

Cecilia Andrén Nyström, grundare till organisationen Futebol dá Força, är idag baserad i Stockholm. Hon blev tilldelad Kompassrosen 2014 för sitt entreprenörskap som bidrar med en positiv och hållbar utveckling inom samhälle och för unga tjejer.

Som ung tjej fick Cecilia Andrén Nyström frågan ”vill du bli ledare?”. Det va denna fråga som ledde till hennes driv och engagemang som skapade Futebol dá Força, som på svenska betyder fotboll ger styrka. En organisation som stärker och lyfter tjejer genom fotboll där fotbollsplanen blir en neutral mötesplats. Att fråga en fråga till någon innebär att man ger denna person en möjlighet till att säga sin åsikt och ger denna person en plats. Det menar Cecilia, att genom att inte ställa frågan, har man redan uteslutit denna person från att äns själv få välja, man har redan bestämt att denna person inte har vad som krävs. För få tjejer får denna fråga och denna möjlighet till att få chansen till att utmana och uppmuntras till att göra något de själva aldrig riktigt trodde de kunde uppnå.

Cecilia blev därför ledare som fjortonåring åt ett yngre tjejlag. Där tog hon initiativet till att fokusera på att bygga upp ledarskap och självförtroendet hos tjejerna genom fotbollen. Cecilia beskrev att tjejerna började sträcka på sig och de började stå upp för sig själva och för varandra. Resultatet blev att de spelade bättre och vann fler matcher. Hon ville se om denna idén stämde med fler lag, hon tänkte ändå om det fungerar här i Sverige där vi även har förmåner till skillnad från så många andra tjejer i världen, så måste det väl ändå fungera någon annan stans?

På så sätt skulle Cecilia förändra världen. Det slutade med en resa till Moçambique, världens fjärde fattigaste land, där hon skulle prova sin idé. Med få resurser och svårigheter med språket, lyckades Cecilia ändå tack vare den hjälp hon fick av lokalbefolkningen. Det började med ett lag unga tjejer som tillsammans med deras tränare skulle bygga tjejernas självförtroende för att sedan kunna spela riktigt bra fotboll. I Moçambique, liksom i Sverige började tjejerna sträcka på sig och stå upp för sig själva och för varandra. Det handlade om de verktygen för att kunna styrka självförtroendet hos tjejerna genom att förklara de rättigheter de har och kunskap om reproduktiv och sexuell hälsa. Cecilia insåg snabbt att situationen för tjejer i Moçambique är annorlunda från situationen för tjejerna i Sverige. I Moçambique har mer än hälften av alla tjejer redan gift sig innan de fyllt 18, och många blir gravida redan i tonåren. Man tyckte att fotboll var ingenting tjejer skulle syssla med, det var ju en manssport. Vid ung ålder skulle tjejerna lära sig hushållsarbete och förbereda sig för livet som hustru och mamma.

När lagkaptenen i laget fyllde 13 slutade hon komma till fotbollsträningarna. Enligt hennes föräldrar var det dags att lära sig bli en riktig kvinna genom att ta han om hushållet. Fotboll var ju ingen sport för tjejer, de ska inte syssla med sådant larv. Tjejerna i laget tog därför initiativet som ett lag att gå hem till deras lagkapten. De kunde inte låta någon ta en spelare från laget sådär, speciellt inte deras lagkapten. De försökte därför övertyga föräldrarna att de inte blir mindre kvinnliga på grund av fotboll, utan tvärtom. Där får de lära sig och diskuterar om rättigheter som tjej och hur de ska stå upp för sig själva. Tyvärr nådde de ingen framgång utan vände sig till deras tränare som sedan varje dag under tre veckors tid gick hem till familjen för att försöka övertyga men samtidigt diskutera situationen. De kom tillslut fram till en överenskommelse. Lagkaptenen skulle vakna vid fem tiden för att göra sina hushålls uppgifter, ta sig sedan till skolan för att en liten stund senare på eftermiddagen spela fotboll. Detta ledde till att hennes pappa senare under året blev lagets största supporter. Han kom till varje match och tog med sig grannar och vänner för att bilda den största hejarklacken.

Innan varje match samlade laget sig tillsammans med tränaren för att prata. De pratade om hälsa, uppmuntran och rättigheter. Samma teknik användes under träningarna. Det var på så sätt som tjejerna fick verktygen och kunskapen för att bygga självförtroendet. Fotbollen blev en neutral plats där tjejerna kunde öppet fråga och diskuterar vad som helst. Cecilia inledde samma sätt med publiken, där innan varje match, en gång i veckan, gav platsen för frågor och diskussion om tjejer, tjejers rättigheter och kropp, reproduktivitet och sexuell hälsa.  Detta blev något utav en normalitet att varje lördag skulle det hållas en diskussion med publik och lag oberoende från varandra.

Organisationen växte och därmed dess påverkan. Där det idag spelas över 300 matcher varje vecka i Moçambique vilket innebär 600 diskussionsmöten.

Denna metod har även applicerats inom företagssektorn och är en del utav organisationen och heter FDF Business.

Idag verkar Futebol dá Força i Moçambique, Zambia, Sverige och Finland med att ge tjejer, spelare och tränare, kunskap om deras rättigheter och verktyg för att stärka deras självförtroende.

 

2017-03-23

Nermin Elagouz