Om kommuners ansvar för mänskliga rättigheter
Tisdagen den 19 januari inleddes Herbert Felixinstitutets seminarieserie med Mikael Spång under temat "Om kommuners ansvar för mänskliga rättigheter". Mikael Spång är docent i statsvetenskap och verksam vid Institutionen Globala politiska studier, Malmö högskola. Spång undervisar och forskar om mänskliga rättigheter, demokrati och invandringspolitik. Föreläsningen handlade om kommuners ansvar för att förverkliga mänskliga rättigheter. Inom mänskliga rättigheter har han undersökt bl.a. fråga om kommunernas ansvar för mänskliga rättigheter och denna fråga är i fokus för detta seminarium.
Inledningsvis presenterar Spång den historiska utvecklingen om mänskliga rättigheter som har sina rötter i naturrätten och får stort genomslag efter andra världskrigets slut i samband med FN:s skapande. Vidare påpekar han mänskliga rättigheternas traditionella uppdelning på medborgerliga och politiska rättigheter som brukar kallas den första generationen av rättigheter, sociala och ekonomiska (den andra generationen) samt miljö och minoriteters rättigheter (den tredje generationen). Men mänskliga rättigheter utvecklas inte bara på den internationella nivån, de har också utvecklats på regionala och lokala planen.
När det gäller ansvaret för mänskliga rättigheter så ligger det framförallt hos stater. Ansvaret är tredelat och innebär att respektera, skydda och tillgodose rättigheter. Alla dessa skyldigheter gäller också kommunerna. Det finns två synsätt om kommunernas ansvar. Enligt det första ges kommunernas ansvar av national lagstiftning och policy. Enligt det andra kan kommuner själva uppföra ett rättighetsperspektiv på sin verksamhet. Rättighetsperspektiv i sin tur handlar om att rättigheter ska implementeras på ett likartat sätt för varje människa, att dess innehavare har rätt att delta i beslutsfattande och de processer som är avgörande för rättigheternas verkliggörande, att strukturella orsaker till icke- förverkligande av rättigheter ska beaktas och analyseras samt att resultatet ska granskas utifrån mänskliga rättigheter.
Med utgångspunkt utifrån Spångs tidigare genomförda undersökning av 16 kommuner framhäver han att mänskliga rättigheter sällan används som paraply -begrep för att förstå den kommunala verksamheten. I huvudsak används mänskliga rättigheter inom vissa områden när det gäller barn och barnets bästa i enlighet med barnkonventionen, funktionshindrade och integrationsfrågor. Detta gör att mänskliga rättigheter inte kommer fram vid behandling av andra viktiga frågor t.ex. välfärdsfrågor.
Spång påpekar också några faktorer som negativt påverkar förverkligande av mänskliga rättigheter. De är bristande politiska vilja, ekonomiska resurser, relativt dålig kunskap om mänskliga rättigheter, otillräckliga samverkan t ex mellan landsting och kommuner och hemmablindhet. Det sista innebär att man betraktar bara t ex folkmord eller tortyr som kränkningar av mänskliga rättigheter, men inte några företeelser i sitt vardagliga arbete som kan leda till kränkningar.
Det finns också goda exempel om kommunernas arbete med mänskliga rättigheter. Det är Karlskogas och Kungsbackas policy angående barn och ungdomar som visar stort delaktighet i fråga om vad viktigt är för barn, jämställdhetsarbete i Göteborg med integrationsfrågor och kollegial granskning i Karlskoga som innebär att tjänstemän från andra kommuner granskar arbete med mänskliga rättigheter med nya ögon i syfte med att förbättra det och upptäcka möjliga brister. Med bra kunskap, organisation och samverkan kan kommuner förbättra arbetet med mänskliga rättigheter och ansvaret för att dessa rättigheter verkligen förverkligas.
Referat: Saiana Stigsson
