Vi valde att starta företag för att snabbt ta oss in i samhället.

När restaurangen Saffran på Limhamn offentliggjorde sin konkurs strömmade kunderna till. Det var fullt varje kväll och en stor kontrast mot de första dystra månaderna då restaurangborden stod tomma.
– Tyvärr vände det alldeles för sent, konstaterar Azita Shadbar.

Azita Shadbar kom till Sverige från Iran som flykting i februari 2013. Azita hade en lång karriär som logistikchef och företagare bakom sig, och hennes sambo, M. Reza Ghambari, hade arbetat som mekanisk ingenjör i Teheran. Den första tiden i Sverige beskriver hon som fruktansvärd.

– Det tog 1,5 år att få uppehållstillstånd och under tiden vi väntade fick vi inte lära oss svenska. Jag och Reza kunde inte göra annat än att sitta hemma och titta på varandra. När uppehållstillståndet väl kom och kontakten med Arbetsförmedlingen blev tät, konstaterade de snabbt att det inte fanns några chanser att få arbete. Arbetsförmedlingen var tydliga: ”Utan perfekt svenska kommer ni inte att lyckas.”

– Eftersom det tar tid att lära sig svenska bestämde vi oss för att starta eget företag, säger Azita. Och eftersom det verkade vara enklast att starta en restaurang valde vi att börja med det och sen utveckla fler koncept och företag med tiden.

Bristande kunskaper om livet i Sverige
Lokalen på Limhamn var billigare än på andra ställen i Malmö och förutsättningarna verkade goda. Kundkretsen från den tidigare ägaren skulle säkert fortsätta att komma. Azita och Reza sökte stöd från Almi som hjälpte dem med både råd och pengar.

– Jag är säker på att Almi kan vara ett mirakel för många personer, inte bara i Sverige, säger Azita. Men våra kunskaper räckte inte till. Under den korta tid vi drev restaurangen lärde jag mig mycket om livsstilen i Sverige, saker jag inte visste innan. Saffran öppnade sent i november, då är julruschen nyss startat och många förberedde sig för att resa bort över julen. Azita och Reza höll restaurangen öppen i januari och märkte att kunderna inte var många.

– Vi hade ingen aning om att januari är den absolut ”fattigaste” månaden för medelklassvensken. Då har alla pengarna gått till julklappar, julresan och nyårsfesten, och restaurangbesök ligger långt ner på listan för många.

Den svenska byråkratin gör det svårare
Azita visste heller inte att catering är ett framgångsrecept som lockar en stor kundgrupp på Limhamn.
– När jag ser tillbaka inser jag att vi hade behövt minst två år för att vinna kundernas förtroende, men pengarna räckte inte. Kanske är det så att det är bäst att vara anställd i Sverige? Samtidigt är det inte hållbart, människor kan inte komma hit och slussas rakt in i bidragsberoende. Dessutom undrar jag varför man inte får lära sig svenska direkt om det är så avgörande för att få ett arbete.

Enligt Azita är det enklare att vara företagare i Iran. Där har man inte så många och krävande myndighetskontakter som stjäl tid från det man verkligen behöver fokusera på: att driva sitt företag. I Sverige kräver myndighetsinspektioner och rapporter mycket energi – kanske alltför mycket?

Idag studerar Azita svenska och på lediga stunder hjälper hon en vän som startat ett café i Eslöv.
– Situationen känns ganska hopplös, måste jag säga. Vi har fortfarande lån kvar efter företagssatsningen och vägen till arbete är lång och svår – trots att vi båda är välutbildade och har lång arbetslivserfarenhet från Iran.